- Det blir okej! Sade Minna som satt i ambulansen med bandaget runt handen.
- Vi ska bara se så att hon inte har några allvarliga skador! Sade en man som hette Per och som arbetade på sjukhuset.
- Får jag följa med? Frågade Alice desperat. Per skakade på huvudet och Alice sade av rädsla:
- Du kan inte bara lämna mig!
- Du kan inte! Skrek hon av ilska åt Minna som såg lugn ut, för lugn.
- Hon kommer hem ikväll oroa dig inte, sade Per lugnande åt Alice och stängde igen dörrarna. Alice fick inte fram ett ord. Hon bara stod där och stirrade när hon såg ambulansen köra iväg.

Alicia kollade på huset de bodde i som inte såg så välkomnande ut. Hon såg en tjej komma förbi med en moped. Tjejen saktade in när hon såg Alice och Alice såg att tjejen var nästan i samma ålder som henne.
- Bor du där? Ropade tjejen till Alice.
- Aa, vem är du? Sade Alice tillbaka.
- Jag är Cece, vem är du själv?
- Alice, sade Alice svagt tillbaka och hoppades att Cece inte skulle höra men det gjorde hon och hon började köra med hennes moped uppför backen.
- Känner du till historien? Frågade Cece och tog av sig hjälmen. Alice skakade på huvudet.
- Som jag trodde, efter som du flyttade hit… sade Cece svagt.
- Bor du här själv? Tillade Cece.
- Min moster bor också här, sade Alice lite lugnare än vanligt.
- Vilken historia menar du? Sade Alice väldigt fundersamt och nyfiket.
- Kan vi gå någon annanstans? Hem till mig kanske? Det är inte bra att berätta dem här… sade Cece tveksamt.
- Visst! Sade Alice och tog nyckeln till huset och låste, satte på sig hennes hjälm och körde med hennes moped efter Cece´s moped.